Vatten och vindruvor

Vi har en egen vingård. Nja, gård är kanske att ta i, men vi har vindruvor. Inte för att trampa eget vin av eller mumsa på, utan mest för att det är så fint och ger en slags medelhavskänsla. 



Lejonfontänen hittade vi på en resa i Provence. Så småningom började den gamla tunnan läcka som ett såll, men jag ville inte gärna göra mig av med den. Så jag fäste helt enkelt en svart sopsäck inuti att ha vattnet i och det fungerade alldeles utmärkt. Jag var väldigt nöjd.

Häromdagen skulle jag flytta tunnan lite. Lite, lite till höger. Den var tömd på vatten och jag tog tag i den, väldigt försiktigt. Då föll tunnan med ett rassel ihop som ett korthus. Tunnan var ingen tunna längre, utan en brädhög. "Vi ger upp den här, va?", sa L tvärsäkert. Men då fick jag en slags känsla av jädra anamma  och sa "Den här ska jag rädda". Sagt och gjort. Med lite skruvar, metallband och ytterligare en sopsäck kan man rädda det mesta. Låt vara att den nya tunnan blev en aningen större än originalet eller så hade troligtvis bottenplattan krympt under arbetet, men so what? 

Nu står tunnan där igen som om ingenting har hänt. Och vi kan fortsätta att njuta av det porlande vattnet i vår lilla vingård.

♡

Kram